I Katrineberg, i utkanten av Deje, finns ett par byggnader som har varit äldreboende. Det är länge sedan de gamla flyttade därifrån. Det stod tomt under några år men nu har människor som har flytt krig och elände i andra länder flyttat in. Mohamad Moustafa är en av dem som bor i Katrineberg nu.
I ett av rummen på Katrineberg bor Mohamad sedan ett år och några dagar. Han är kurd, men Kurdistan är ingen egen stat. Det geografiska område som kurderna kallar Kurdistan är uppdelat mellan fyra olika länder, Syrien, Iran, Irak och Turkiet. Mohamad hade en fin lägenhet där han bodde tillsammans med sin fru och sina två barn. Han har läst flera år på universitetet för att bli advokat och hade börjat jobba i en stor domstolsbyggnad i Aleppo.
Enligt de syriska reglerna ska en jurist arbeta några år för att bli färdig advokat. Men nu, när kriget tvingat honom att fly, så vet han inte om det blir så i framtiden. Bomberna började komma allt tätare och de sömnlösa nätterna blev bara fler och fler. Barnen vaknade och grät och det gjorde även hans fru. Situationen blev mer och mer ohållbar. Domstolshuset där Mohamad arbetade låg centralt. Det var många som arbetade där, flera hundra tror Mohamad.
En vacker dag i juli eller i början av augusti 2014 när han kom till jobbet möttes han av sina kollegor som sa att hela huset hade stängt. Det blev svårt att förstå, han hade ju bokat in besök med klienter den här dagen. Men det var bara att lämna allt. Mohamad visar hur människor gick med armarna över huvudet, som för att skydda sig om det skulle komma en bomb.
– Det var hemskt, säger han.
Mohamads fru och barnen, en son som är fem år nu och en dotter som är ett år och sju månader, bor i en liten by nära staden Afrine. När kriget bröt ut flydde många kurder till Afrine eftersom staden såg som en fristad för dem. Mohamad säger att det finns runt en miljon invånare i staden som tidigare hade runt 100 000. Nu är staden dessutom omringad och avskärmad från omvärlden. Inga transporter kommer in eller ut därifrån. Det finns varken mat eller vatten och ingen förbindelse med omvärlden heller.
– Min dotter var bara sex månader när jag reste. Jag har fått veta att hon lärt sig prata lite och hon säger att hon vill åka till ”papi”. Även sonen säger att han vill komma hit till Sverige.
Men Mohamad hör sällan något från sin familj och oron gnager inom honom. Det går inte att ta miste på när han berättar om dem. Det syns på hela hans kroppsspråk och i ögonen. Mohamad har två bröder. En av dem bor i Norge och den andra är kvar i Syrien.
Det före detta äldreboendet i Katrineberg har gett Mohamad ett tillfälligt hem i över ett år nu. Här bor han tillsammans med fem andra män i ett rum med tre våningsängar och ett skrivbord. Det finns en garderob också men mer får inte plats där inne. Varje dag väntar han och många av de andra i Katrineberg på besked från Migrationsverket om de får stanna. Det är frustrerande att vänta.
– Handläggaren säger att jag måste vänta. Har jag några andra frågor så hjälper hon gärna till, säger han. Men jag vill bara veta om jag får uppehållstillstånd eller inte. Om det inte hade varit krig i mitt land hade jag aldrig rest därifrån. För två år sedan hade jag inte ens ett pass, jag behövde ju inte det. Jag hade ju ett bra liv i Syrien med min familj tills kriget kom. Då blev det kaos med bomber som föll både dag och natt, döda låg på gatorna och det fanns inget liv kvar. Det var därför jag flydde.
Livet på Katrineberg kan kännas långsamt. Det finns inte så mycket att göra på dagarna.
– Det här rummet är rätt okej och vi som bor här äter och sitter tillsammans. Mina rumskamrater är helt okej. Men det kan vara jobbigt ibland när någon i huset vill lyssna på hög musik eller pratar högt i telefon i korridoren när vi har gått och lagt oss. En trappa upp är det många som röker inomhus på kvällarna också. Men i mitt rum är det ingen som röker.
Mohamad pratar ganska bra engelska och han försöker ofta hjälpa andra som inte kan. Bland annat var han med i Molkom när det kom flyktingar till Graningeskolan.
– Första gången jag åkte dit och hjälpte till var det en grupp på 80 personer som kom. Sedan kom det en grupp till på 50. Nu senast var det ungefär 60 nyanlända som kom och då var jag där i två veckor. Jag hjälpte till med språket som tolk och för att berätta för de som kom om hur det är här i Sverige, det jag kan, säger Mohamad.
Artikeln har tidigare publicerats i Värmlandsbygden >>
Läs om Forshaga kommuns flyktingmottagande här >>
Bli först med att kommentera