Hon är rörmokarens dotter som blev präst i Forshaga församling. Jaana Pollari Lindström växte upp i Forshaga men som vuxen har hon bott på flera platser innan hon kom tillbaka 1994. Hon var 42 när hon prästvigdes och de senaste åren har hon arbetat i Munkfors-Forshaga Församling men nu har hon hittat en ny tjänst i Skärhamn på Tjörn.
Jaana och hennes familj kom till Forshaga 1968. Då var hon sex år. Hon gick alla sina år i grundskolan i Forshaga kommun. Några år efter att hon slutat nian flyttade hon hemifrån och från Forshaga.
– Men 1994 flyttade jag tillbaka. Jag har räknat ut att jag har bott i Forshaga kommun i över trettio år sammanlagt. Mina föräldrar har bott kvar i Forshaga alla år, ända tills pappa som arbetade som rörmokare fyllde 65 och gick i pension. Då flyttade de till Mangskog. Där bodde pappa när han var liten, han kom dit som krigsbarn under andra världskriget, säger hon.
Att bli präst kom sent i livet. Jaana var 42 när hon prästvigdes och hon var 36 när hon fick sitt kall.
– Det var en gång i Nedre Ulleruds kyrka och jag sjöng i kyrkokören. Jag hörde en röst som sa att det var i kyrkan jag skulle vara. Men jag kände att jag inte ville så jag gick runt ett helt år sedan och tänkte och funderade, men det var ett riktigt kall. Vad skulle jag in i det där gubbväldet att göra i kyrkan. Det tycker jag fortfarande att det är, ett gubbvälde. Kyrkan är en stor koloss som trots allt försöker att förändra sig. Tittar man på kyrkor i Europa så ligger vi i Svenska kyrkan i framkant, vi är liberala och moderna. Det var någon som sa till mig att det är självklart att jag ska vara där inne, det är mycket lättare att jobba inifrån än att stå utanför. Så jag bestämde mig för att gå utbildningen som är på fem och ett halvt år trots att vi hade barn och familj och fick flytta och fick barn igen. Det var ett fullständigt kaos. Men när jag gick ut och gjorde min första arbetsdag som präst så föll alla bitar på plats. Jag har arbetat med allt mellan himmel och jord men det var präst jag skulle bli det kände jag den där första arbetsdagen. Jag var på rätt ställe.
En dag i april 2014 sa Anders, Jaanas man, att han gärna skulle vilja bo vid havet. Han var i Varberg när han var liten på somrarna och längtade till havet.
– Då gör vi det, vi flyttar till havet sa jag. Han tittade förvånat på mig. Men han var ju pensionär så det fanns ju inget som band honom i Värmland, i Deje. Dagen efter dök en prästtjänst upp i Skärhamn i Kyrkans tidning. Men det blev aldrig att jag sökte den då. Så i april ett år efteråt så kommer exakt samma tjänst igen i tidningen. Då tog jag det som att det var för att jag skulle söka den. Jag berättade för Anders och sedan pratade vi igenom detta med att flytta. När vi flyttade från Skåne sa vi att vi aldrig mer skulle flytta för att det var så jobbigt. Om jag skulle söka tjänsten och få den skulle vi bli tvungna att flytta. Jag började med att ringa och fråga varför tjänsten var utlyst igen. Johan, som jag pratade med, var ärlig och sa att det inte funkade med den som fått den året innan.
Jaana sökte tjänsten, fick den och sommaren 2015 flyttade familjen från det lilla huset i Deje till en bostadsrätt i Skärhamn.
När Jaana pratar om sin man Anders säger hon att nog är som folk är mest och att det ger henne en bra balans att ha någon hemma som inte är med i kyrkan.
– Själv är jag ganska jordad men ibland ser jag inte själv hur det blir omkring mig. Då kan han se det jag inte ser och det säger han till mig. Han var på väg att gå ur kyrkan när det där bråket kom med kvinnoprästmotståndet. Men han gjorde aldrig det. Vi var tillsammans då och han var rätt kritisk, det minns jag men det var innan jag utbildade mig till präst. Anders konfirmerade sig hos en hård präst. Sedan har han vuxit upp i Husqvarna, utanför Jönköping som också brukar kallas för lilla Jerusalem. När han var liten så fanns det två läger i den trakten, det var kyrkan eller maffia i djävulens klor. Han berättade om när han och hans kompisar var på tältmöten och fick varsin papperspåse som de skulle springa runt och fånga smådjävlar i. Pastorerna slog ihjäl dem sedan. Han har en helt annan bild av det kyrkliga än den jag har. Jag är luthersk och svensk-kyrklig.
I augusti i år flyttade familjen in i en etta, där bodde de fyra vuxna och en stor schäfer under en månads tid innan de fick flytta in i sin bostadsrätt. Huset i Deje har de hyrt ut så det finns kvar i deras ägo än så länge.
– Jag fick frågan om jag skulle lämna Deje för gott. Det vet vi väl inte än. Men vi hyr ut huset i Deje så länge och mina föräldrar har huset i Mangskog. Jag lämnar aldrig Värmland, jag kommer alltid att åka tillbaka, säger hon.
Artikeln har tidigare publicerats i Värmlandsbygden >>
Bli först med att kommentera