Industrihistoria

Forshagafabriken och Klarafors. Foto: Forshaga Hembygdsförening
Bilden är tagen i början på 1960-talet. Byggnader från vänster. Spritfabriken, syratornet, i den lägre långa byggnaden finns den ”nya” torkmaskinen, numera lokalen där Stora Ensos två beläggningsmaskiner står, i förgrunden Hôlmen, pappersbruket. Den höga byggnaden är kokeriet, sen panncentralen med skorstenen och längst till höger kraftstationen. I bakgrunden ses två timmerkranar. Foto från Forshaga Hembygdsförening

På 1800-talet byggdes ett sågverk vid forsen i Forshaga, nästan på samma plats som fabriken ligger på idag. Då var bruket i Mölnbacka störst i Värmland. Idag finns ingen industri kvar i Mölnbacka och i Forshaga finns Stora Enso på ungefär samma plats som det gamla sågverket låg.

Enligt uppgift lär två stångjärnshammare ha byggts upp i Mölnbacka redan i början av 1600-talet och på den vägen blev det. Mölnbacka var en strategiskt bra plats för järn- och trähantering med sin närhet till Mölnbacka älv och de två sjöarna Lusten och Västra Örten. I början på 1800-talet hade industrin i Mölnbacka utökats med valsverk och smedja. Då var bruket här störst i Värmland och det fanns kvar i drift fram till slutet av 1800-talet. Det fanns stora planer för bruket i Mölnbacka i början av 1900-talet.

Tanken var att bygga en sulfatfabrik här, men så blev det aldrig. Den hamnade i Deje i stället. De båda företagen Mölnbacka Bruk och Trysils Skogsbolag började samarbeta 1840 och 1873 gick de ihop och bildade AB Mölnbacka Trysil. Bolaget expanderade därefter och köpte upp både skogar, vattenfall och andra företag.

I slutet av 1800-talet fanns flera industrier i Forshaga. Bland annat ett pappersbruk, glasbruk, linoleumfabrik, träsliperi och ett sågverk. Det fanns enligt uppgift till och med två sulfitfabriker och ägarna var konkurrerande bolag, Klarafors och Forshaga sulfit AB. Detta var också den period då arbetarrörelsen växte. Arbetsförhållandena och lönerna var inte de bästa och 1898 ställde fackföreningen på en av sulfitfabrikerna krav på bättre villkor.

Karl af Ekström. Foto: Forshaga Hembygdsförening
Karl af Ekström. Foto: Forshaga Hembygdsförening

Men brukspatron, Karl af Ekström sa blankt nej. Han lär till och med ha svurit på att han skulle bekämpa fackföreningen. Det blev en stor konflikt som resulterade i att det blev strejk. På den här tiden ägdes många av arbetarbostäderna av bruket och brukspatron började säga upp och vräka arbetare som straff för strejken och för att bekämpa fackföreningen. Det blev så tufft att militären till slut kom till Forshaga för att skipa ordning.

Träsliperiet och sågverket lades ner i början av 1900-talet, glasbruket flyttade till Karlstad och linoleumfabriken flyttade till Göteborg. Massafabriken i Forshaga var först en sulfatfabrik, men efter en brand 1890 byggdes det upp igen som sulfitfabrik. Både sulfit- och sulfatfabriker tillverkar pappersmassa men det är två olika tillverkningsmetodermetoder. En viktig skillnad är lösningen som används vid kokningen.

Vid sulfatmassaprocessen används vitlut men sitt namn har metoden fått efter natriumsulfat. Det var den kemikalie som man förr ersatte svavel- och natriumförluster i processen med. De flesta sulfitmassafabrikerna använder i stället magnesiumbisulfit vid kokningen. Därav namnet sulfitfabrik.

AB Mölnbacka Trysil köptes upp av det norska bolaget Borregaard 1917. Fram till 60-talet utvecklades både samhället Forshaga och industrierna. Efter oroligheterna i slutet av 1800- och i början av 1900-talet blev det en ny ordning. Bruket gav stöd till både idrottsföreningar och till sina arbetare. Många anställda fick förmånliga lån för att bygga egna hus till exempel och företaget ställde upp och hjälpte Forshaga IF vid behov.

Men på 60-talet visade det sig att Borregaard-koncernen gjort några felsatsningar på annat håll som gjorde att deras ekonomi började svaja. Mölnbacka Trysil hade ändå gjort en del stora investeringar, som till exempel ett nytt blekeri till massabruket. Men sedan beslutades att massatillverkningen skulle koncentreras till Deje i stället.

Sulfitfabriken i Forshaga var kvar i drift fram till 1969. Då hade AB Mölnbacka Trysil sålt fabrikerna till Uddeholms AB några år tidigare, 1967. När fabriken tystnade trodde många i Forshaga att det var för evigt. I en av de stora dagstidningarna stod att läsa att maskinerna hade stannat och att folket hade gått hem för gott. Men så blev det inte.

Ett annat företag, Tetra Pak, köpte upp fabrikslokalerna och startade upp förpackningstillverkning. Nu blev det i stället beläggning av och tryckning på kartong som skulle användas till mjölkförpackningar som blev verksamhetens kärna. Tetra Pak blev även en mycket uppskattad arbetsgivare. Därför var det stor sorg för många den dagen då Tetra Pak beslutade sig för att lägga ner fabriken i Forshaga.

Men det blev inte tomt och tyst på fabriksområdet trots detta. 2001 tog Stora Enso över och fabriken är igång igen sedan dess även om antalet arbetare inte är lika många som de en gång var på den tiden det begav sig.

 

 


Angående bilderna i artikeln

Bilderna som illustrerar den här artikeln kommer från Forshaga Hembygdsförenings arkiv. Artikeln har tidigare publicerats i Värmlandsbygden och innan detta gjordes tillfrågades föreningen angående bilderna och både Värmlandsbygden och ForshagaDejeNytt.se har tillåtelse att använda bildmaterialet. 

Ansvarig utgivare: Cicci Wik


Företag och föreningar stötta lokalt företag

Annons


ForshagaDejeNytt.se cvea.se

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.




Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.