Flora Gladh föddes i Ungern och överlevde nazisterna i Auschwitz innan hon kom till Värmland och hamnade i Mölnbacka. Där bodde hon kvar, gifte sig och fick barn. Men de hemska minnena bar hon med sig i femtio år innan hon började berätta.
Inte ens hennes egna barn visste att hon hade suttit i koncentrationsläger när hon var ung. 1996 fick författaren Eva Thorstensson Landin en fråga av Björn Samuelsson som arbetade för Brottsförebyggande Centrum i Värmland.
– Kan du tänka dig att hjälpa Flora Gladh att få sin historia nedtecknad?
– Ja, det kan jag göra om jag får full konstnärlig frihet, svarade Eva och så blev det.
Boken fick titeln ”Inte glömma, inte minnas” och den kom ut 1999. 2015 kom den ut i en ny upplaga.
”Det finns de som säger
att detta aldrig har hänt”
Så börjar den. Hela boken är skriven i versform, de längsta raderna är inte så mycket längre än de här ovan. Det är mycket tomt utrymme på sidorna men orden träffar rakt i hjärtat. Det handlar om taggtråd, lukten av nybränt människokött, smärta och svält och sorg.
Flora hade sju syskon och hennes pappa var skräddare. Som liten flicka fick hon lära sig att det var fult att vara av judisk börd. De andra barnen drog henne i håret och kallade henne jude med förakt i tonfallet. Men vad judar gjort för fel förstod hon aldrig. Till och med lärarinnan i skolan hatade henne.
”Hon var en äkta nazist
en skitkärring med fötter
som ville marschera
Det var som om alla
bekanta och grannar
också väntade på
att få trampa taktfast
i Hitlers armé”
Livet i den lilla stad där Flora föddes var inte lätt och inte blev det enklare för hennes familj när de och tusentals andra judar tvingades bo i ett getto. Det blev dock inte långvarigt. En dag sa hennes pappa att de skulle flytta till ett arbetsläger. Men resan dit blev allt annat än ett äventyr för den lilla flickan Flora. De fick åka tåg, i kreatursvagnar med koskit kvar på golvet. Väl framme fick hon inte följa med sin mamma och pappa. I stället fick hon fick gå till höger medan mamma och pappa fick gå till vänster. Hon visste det inte då. Men höger betydde liv och vänster var en promenad till döden. Därefter blev Flora avklädd, avlusad och håret klipptes av henne. Hon hamnade i ett läger fyllt av skalliga kvinnor.
Där fick hon veta att de höga skorstenarna i lägret, de som ryker så väldigt, släpper ut rök från brinnande människor. Hon tror inte sina öron. Hela tiden hon fanns i lägret funderade hon över vart hennes mamma och pappa och syskon hade tagit vägen.
Varje morgon och kväll skulle fångarna räknas. De sov i baracker där ljuset alltid var tänt. Vid dörren stod hinkar som de fick använda för sina behov. Hästar och hundar hade det bättre än fångarna i lägret. De fick bröd som var bakat av sågspån.
Berättelserna från lägret är fasansfulla. Det handlar om hur doktor Mengele kom och rensade i barackerna. På samma sätt som när man gallrar i ett grönsaksland. Han rensade bort de som var spinkigast och de som var gravida. Flora hörde ibland hur fångarna sjöng medan de gick mot krematorierna.
När kriget tog slut hade Flora överlevt. Hon fick en skylt på bröstet som det stod SWEDEN på och hon hamnade till slut i Mölnbacka. Röda Korset hjälpte henne söka efter sin familj. Båda hennes föräldrar hade dött i Birkenau. Det hade även fyra av hennes syskon gjort, men tre andra hade överlevt.
”Innerst inne vet jag
att jag borde berättat
innan femtio år hade gått
Men jag orkade inte
kunde inte
Var rädd att
tårflod och minnen
skulle dränka mitt nya liv”
När första upplagan av boken kom till på 90-talet fanns det främlingsfientliga strömningar i Sverige. Eva skriver i förordet att hon trott att det skulle gå över och försvinna.
– Så naivt, ja. Idag ser vi främlingshat, judehat, muslimhat och mängder av annat hat också för den delen. Så mycket hat och motsättningar. Jämförelsen mellan vår tid med de svarta åren på trettiotalet blir allt vanligare. Hatbrott har blivit vardagsmat. Trots ondskan i världen så vill jag tro på de goda krafterna. En sådan enkel sak som att bara lära sig någons namn är ett sätt att närma sig en annan människa. Vi är mer lika än olika, vi människor, något hon tycker skulle kunna användas som ett slagord eller som ett motto, skriver Eva i boken om Flora.
Flora Gladh gick bort hösten 2012 men hennes historia är viktig.
Låna boken på biblioteket eller klicka på bilden här nedan och beställ ditt eget ex!
Bli först med att kommentera