Minnesdagen av Förintelsen – ”Ni får aldrig glömma detta!”

– Idag fick jag två brev. Ett från barnbarnet i Falun, Jakob 6 år och ett från Sulvik, från Felicia 8 år. De finaste brev jag nånsin fått. De berättar om lekar med kompisar och annat viktigt som hänt under dagen.

Flora Gladh född och uppväxt i staden Kecskemét i Ungern hade fyra syskon som inte blev äldre än mina barnbarn.

Busiga bröderna Joska och Sanyi var i tio-elvaårsåldern.
Tetsa blev åtta år. Lillasyster Katies liv slutade vid fem års ålder.

De kunde aldrig skriva brev till sin storasyster. De gasades ihjäl sommaren 1944 i Birkenau tillsammans med sin mamma och pappa. Floras föräldrar.
Flora var 19 år då familjen sommaren 1944 liksom tusentals andra ungerska judar anlände till perrongen och den allsmäktige doktor Josef Mengele. I det ögonblick då Mengele med en liten handrörelse delade familjen förändrades Floras liv för alltid.

Hon valdes ut att gå till höger, resten av familjen tvingades till vänster. När pappan ropade “Flora, kom hit” förstod ingen av dem att de aldrig mera skulle ses. Ögonblicket etsade sig fast i Floras medvetande och hon återkom ofta till det. Inte ens hennes far visste vad som skulle hända. Han trodde att de skulle till ett arbetsläger tills kriget var över.

Det är i dagarna 72 år sedan Auschwitz-Birkenau ( som betyder Björkhaget) befriades av ryska styrkor men då var inte heller Flora kvar i lägret. Hon hade genom list och mod och hjälp från en medfånge tagit sig till ett annat läger men blev tillsammans med tusentals andra utmärglade människor tvingad ut på en så kallad dödsmarsch. När nazisterna insåg att kriget var förlorat ämnade de ändå döda så många som möjligt innan det var för sent. Därför dessa dödsmarscher. Nu överlevde hon även detta och hamnade så i Bergen-Belsen i Tyskland.
Och som vi alla vet idag så var detta läger obeskrivligt:

“Säg Bergen-Belsen och jag svarar:
I jämförelse är Helvetet
en doftande lustgård…
Kanske är det lika
svårt att beskriva
ondska av dessa mått
som att universum inte tar slut”

En strof ur min bok om Flora, ” Inte glömma, inte minnas – från Auschwitz till
chokladpudding med vispgrädde”

På uppdrag av bl.a. Brottsförebyggande centrum i Värmland och av Flora själv, ombads jag skriva ner Floras minnen. Boken kom 1999 och en nyutgåva 2015.

Flora räddades av de vita bussarna i april 1945 och kom till Sverige och Deje i Värmland.

Idag är Flora borta sedan fyra år och det kanske låter hemskt men ibland tänker jag att det är skönt för henne att slippa se det som händer idag.
Hon försökte på alla sätt jobba mot hat och främlingsfientlighet genom att berätta sin historia. Hon reste under många år med ungdomar tillbaka till Auschwitz för att berätta på plats. Vid ruinerna av ett krematorium slog hon ut med händerna och sade gråtande:
”Käre barn, ni måste tro på mig. det är sant det jag säger och ni måste göra allt ni kan för att förhindra att det händer igen. ”

Hon reste runt i skolor och berättade sin historia.
Förtvivlad påminde hon: ”Ni får aldrig glömma detta!”

Nu är det min skyldighet att fortsätta berätta hennes historia. Om och om igen.
Jag misströstar ofta vid köksbordet inför nyhetsflödet idag. Drar mig för att lyssna på nyheterna. Det är lätt att känna uppgivenhet och bestörtning över hur snabbt den politiska verkligheten förändras.

Flora återkom ofta till hur snabbt Ungern förändrades under några år på 40 -talet. Att ingen förstod vad som egentligen hände och varför alla plötsligt började hata judar.
Det hade inte alltid varit så.

Flora växte upp i ett litet vitkalkat hus strax intill den judiska begravningsplatsen i
hemstaden. I ett monument med väggar av vit marmor och tak i himmelsblått, där står namnen på 1200 avrättade människor. Det är allt som finns kvar av den judiska befolkningen. Det fanns inga kroppar att begrava.

Här hittade Flora sin familj i guldskrift på marmor:

” Mor och far
Sanyi
Joska
Katie
alla i guldskrift
på marmor
vacker och vit
och gårdsplanen
har slutat vänta på fötter
och träden har slutat
längta
efter ett litet femårigt skratt.”