Krönika av:
Linn Sönstebö Mossberg
Kulturarbetare, poet, musiker, landsbygdscoach, m m. Arbetar hos Hela Sverige Ska Leva/Värmland för att skapa ökade förutsättningar för att leva och bo på landsbygden. Ägnar mig också helhjärtat åt kulturarenan Gamla Kraftstationen i Deje. Bor i Hällekil. Stärkt sedan barnsben av den djupa skogens trädtoppstystnad och Klarälven som en aldrig sinande energikälla.
Nu har jag tröttnat lite grann på slarviga uttalanden från politiker, tjänstemän och tv-reportrar. När jag för fem-sex år sedan började arbeta med landsbygdsutveckling så var det tydligt vad som var landsbygd kontra glesbygd. Men sista året och tiden har begreppen fullständigt havererat. Det slängs hit och dit med orden och ingen verkar bry sig. Vad menar egentligen en politiker när hen pratar om glesbygd? I politikerdebatter kan de olika politikerna prata om glesbygd och landsbygd som om det vore synonymt, och som om alla utanför städerna är en homogen massa glesbygdsbor. Som om det vore samma sak att bo på landsbygd som att på i glesbygd. Det slarvas! Människor – livs levande människor – i glesbygder och landsbygder, är redan styvmoderligt behandlade. Det minsta vi kan kräva är väl att beslutsfattarna slutar upp att generalisera. Förra veckan tog väl ändå priset när en värmländsk bruksort som börjar på bokstaven G till och med blev omtalad som både landsbygd och glesbygd! Och hör här; I Värmland har jag hittat en kommun som beskriver sin geografi i tätort och glesbygd. Så var tog landsbygden vägen i den kommunen, undrar jag? Landsbygden, borde väl vara något mitt emellan tätort och glesbygd?! Ja, så tycker jag och många med mig inom mitt yrkesområde i alla fall. Nej, nog är det väl dags att skärpa sig lite, tänker jag. Dags att tänka till, och bestämma sig för vad som är vad. För om våra bruksorter efterhand definieras som glesbygder; var ska det då sluta?
Om vi ska försöka reda ut begreppen så är det ändå inte helt enkelt att svara på vad som är vad, för olika organisationer och myndigheter resonerar olika. Men en förklaring som ofta används är att områden som har mer än 45 minuters bilresa till en tätort med minst 3000 invånare skall definieras som glesbygd.
Jag får nu för tiden allt oftare höra ”Du Linn, du sôm bor där ôppe i glesbygda…” Vaddå glesbygd, tänker jag. Jag bor i en klassisk by eller landsbygd med en bilväg (asfalterad), gårdar, människor, djur, odlingsbar mark, fiber, skola och skogen inpå knuten och en bra bit till närmaste affär. Ja, jag ser människor varje dag faktiskt. Så glesbygd, nej, jag når ju till och med Karlstad på 40 minuter! Men tanken kittlar… för tänk om tjänstemännen, reportrarna och politikerna fortsätter att slarva med sina ordval, då kommer ju allting snart att vara något helt annat. Och jag, som bor här i norra delen av kommunen åker ner till glesbygden Deje då och då för att köpa förnödenheter som sirap, mjöl och tandkräm och jag åker till landsbygden Forshaga för att införskaffa rödfärg och magnecyl. Jag slinker in på bageriet och köper med en Budapest-längd, och sedan styr jag norrut och hemåt. Hemåt till Hällekil. Jag sätter på kaffet och inväntar mina gäster från glesbygden Grums, och när de kommer säger jag välkommen.
Välkommen till vildmarken Hällekil.
