Krönika av:
Linn Sönstebö Mossberg
Kulturarbetare, poet, musiker, landsbygdscoach, m m. Arbetar hos Hela Sverige Ska Leva/Värmland för att skapa ökade förutsättningar för att leva och bo på landsbygden. Ägnar mig också helhjärtat åt kulturarenan Gamla Kraftstationen i Deje. Bor i Hällekil. Stärkt sedan barnsben av den djupa skogens trädtoppstystnad och Klarälven som en aldrig sinande energikälla.
Jag har alltid gått min egen väg. Mött utmaningar fast jag inte hade förstånd nog att begripa att det var utmaningar. Jag förstod inte att jag borde ha fallit in i ett förutbestämt mönster förrän efteråt. Mönstret är designat i den heliga bruksmentalitetens namn och trådarna är noggrant fästade av den mäktige Patron Jante. – En bygd med generationer människor uppväxta med Fabrikens hetsgång, dagar och nätter, år efter år, för försörjning av många, många familjer. Skorstenarna var så höga att jag tyckte att de nådde molnen. Skitlukten var detsamma som pengar.
När sämre tider var i antågande fanns ändå ett sorts skimmer strösslat över bygden och folk ville dröja sig kvar i femtiotalets lyckorus, trots varsel om varsel. Man varken ville eller kunde inse att tiden blev en annan. Nedläggning var till sist ett faktum. Depressionen var ett faktum. Utflyttning, arbetslöshet och pendling blev ett faktum. Förändringarnas tid kom, vare sig man ville eller inte.
Vi var barn av pappersmassa och många barn och ungdomar hade föräldrar och släktingar som tyckte det var bättre förr. Och vi lekte i lekparker byggda ovanpå fyllnadsmaterial av mesa. Och vi lärde oss att Meshôla egentligen var den enda plats på jorden som var värd att kallas Metropol. ”Meshôla ligger mitt i kommunen!” Ja, så sa många vuxna. Och även om det är sant, ungefär i alla fall, så var det en förvanskad bild av verkligheten, men jag förstod det inte då. Jag trotsade utan att veta att jag trotsade och mötte motgångar utan att sluta tro – tro på framtiden. Jag växte upp i ett brukssamhälle med nationalistiska sympatier. Ja, Meshôla var ju en nation godare än alla andra. I alla fall enligt många vuxna som uppfostrade oss i den tron. De här vuxna hade också en föreställning om att helst inte passera 50-skyltarna i onödan för risk för uppblandning av den inhemska Bruksrasen.
I min värld växte en annan bild fram. Den positiva sidan av bruksmentaliteten; nämligen kärleken till sin hembygd. Kärleken till min hembygd. Och det är någonting fint! Det är i den en stor del av identiteten sitter, vare sig man är av inhemsk bruksras eller en oregistrerad blandras. Jag är blandras, och blandraser behöver också en trygg plats på jorden och i mitt fall så blev den trygga platsen Meshôla. Och jag trotsade traditionen och gjorde mig plats! Jag hittade vänner som också ville vara kulturhjältar, och vi var dåtidens superhjältar – utan att veta om det. Lekplatserna byttes ut mot scenen i Folkets hus och vi trotsade politik och samhällsfrågor i revyer. Vi trotsade samtidigt som vi skötte oss – och min kärlek till Meshôla blev bara större och större. Min kärlek till bygden växte för jag märkte att det vi åstadkom gjorde andra människor i trakten glada. Så var det för mig – när jag växte upp. Så är det nu – än i dag- I min värld är inte kärleken till hembygden värd så mycket om jag inte får dela med mig av den.
Jag har många gånger funderat över varför jag trotsade och inte var klarsynt nog att förstå den omätbara vikten av att anpassa sig och därmed också erkännas på ett mycket enklare sätt. Men nu råkar jag vara jag, och mina sinnen står vidöppna för allt som kommer i min väg. Tillsammans med mina kulturvänner är vi superhjältar som bjuder in. Jag har fortsatt trotsa, livet igenom. Jag har valt att göra det jag tror på. Det har inte varit lätt alla gånger, men varje gång jag passerar Meshôlas höga skorstenar tänker jag att det är högt i tak. Det finns utrymme. Dessutom är ju jag av typen blandras och kan inte helt och fullt identifieras. Men jag kan kännas igen på den oborstade pälsen förstås.
