Fjärilsmöten med Mikael Skalstad

I förordet till boken med titeln ”Fjärilsmöten”, skriven av Mikael Skalstad från Forshaga, står att allt började med en digitalkamerabild på en Hagtornsfjäril 2008. Det är nästan sant för egentligen började det med ett kompisgäng som samlade på allt och inget som en dag upptäckte fjärilar.

För Mikael är texterna lika viktiga som bilderna i boken.
– Jag hade tänkt göra en fotobok från början. Men det blev text och bild i stället, säger han.

Om vi börjar från början så föddes Mikael i Uddevalla. Han har växt upp med skogen som en naturlig del av livet. Redan som liten fick han följa med föräldrarna ut i naturen. Då satt han i en bärryggsäck på pappas rygg.
– Ja jag har den där Haglöfsmesen kvar hemma. Den är otroligt ful i grå smärting. När jag var tre år flyttade vi till ett hyreshusområde i västra utkanten av Åmål. Vi var ett gäng kompisar som samlade på filmisar, fågelägg och allt möjligt. En dag fick vi höra talas om en kille som samlade på fjärilar. Vi stack hem till honom och tittade på hans fjärilssamling. Det var nog då det hände. Då kom intresset. Naturintresset hade jag ju, det fick jag från mina föräldrar. Pappa var orienterare och mamma brukade följa med på tävlingarna och jobba med markservice och jag var ju med. Det blev mycket skog i mitt liv, kan man säga.

Det finns ett kapitel i boken som heter ”Betydelsen av en bok”. Där berättar Mikael om hur han och hans mamma befann sig i en bokhandel i Åmål. Detta var i mitten av 60-talet och han fick välja mellan två fjärilsböcker.
– Vilken vill du ha, frågade mamman.
Mikael som visste att mammas hushållskassa var skral ville ändå ha den lite dyrare boken.
– Till slut fick jag den dyrare. Det är ett tunt häfte med ett antal bilder och text på 25 sidor, men för mig var det en skattkammare, säger Mikael.
På häftets framsida fanns en bild på en pojke i Mikaels ålder som höll på att preparera en apollofjäril.
– Att jag fick den boken var också avgörande för att det blev just fjärilar som blev mitt stora intresse. Men det var nog när digitalkamerorna kom som intresset för att skriva kom också. Då blev det möjligt att ta två- trehundra bilder och plocka ut två som blev bra. Jag har alltid läst mycket, ända sedan jag var fem år egentligen. Det var runt 2008, 2010 som jag upptäckte att det var roligt att skriva. Så jag har terroriserat mina vänner med betraktelser i mejl, både allmängiltiga betraktelser och betraktelser från naturen. En del av det materialet är med i boken, delvis bearbetat.

På en av de första sidorna i boken tackar Mikael alla som har hjälpt honom med boken. En av dem är vännen Sven-Ove Svensson som också bor i Forshaga. Sven-Ove har bland annat skrivit för Värmlands Folkblad och han har även varit kommunikationsansvarig hos Värmlandstrafik och är en van skribent.
– Sven-Ove och jag har lärt känna varandra ganska bra de senaste fyra-fem åren. Han är den som har tittat till det stilistiska i mina texter. De första gångerna han kom med påpekande, så gjorde jag nog alla fel man kan göra. Jag har lyssnat på en del av vad han har sagt, men kanske inte allt. Ibland har han blivit trött på mig. Men jag har verkligen försökt lyssna och han har varit guld värd som stöd, säger Mikael och skrattar.

Att ge ut en bok kostar inte bara väldigt mycket pengar. Det kostar i tid och arbete också. Mikael har gett ut den på eget förlag. Finansieringen har han fått ordna själv, bland annat med hjälp av vänner och bekanta.
– Jag började med att skicka förfrågningar till ungefär 15 förlag. De allra flesta sa nej men två alternativ återstod. Votum förlag i Skåre som gör mycket naturböcker sa ja och det andra alternativet var att ge ut i eget förlag. Det var via Sven-Ove jag fick kontakt med Anita Stjernlöf-Lund. Hon formger böcker och har fått pris för det. Det är hon som har skött kontakten med tryckeriet och det är hon som har formgivit boken. En mycket kunnig och jättetrevlig dam som jag är jättetacksam för att jag fick kontakt med, säger Mikael.