Bosse Levin bor i Älvsbacka. Det ligger i norra änden av Karlstad kommun, nära Butorp i norra delen av Forshaga kommun. Hit flyttade han från Stockholms innerstad för 23 år sedan och det har han aldrig ångrat.
Bosse är född i Västerås, där gick han i samma klass som Pugh Rogefeldt. Deras lärarinna var en sträng och elak fröken.
– Det var Pugh, jag och bondungarna i klassen som fick ta mest skit. (stryk). Det var hemskt i skolan, jag gick aldrig klart nian, säger han.
Efter grundskolan gick Bosse på en skogsbruksskola och sedan jobbade han i skogen under några år. Men efter några år började han plugga på kvällsgymnasium.
– Jag jobbade i skogen på dagarna. När jag var klar började jag plugga på universitetet i Uppsala. Där gick jag i fyra år. Sedan jobbade jag på TBV i Sala där jag skötte en avdelning. TBV var ett studieförbund, det finns inte kvar längre.
På en facklig internationell kurs i Tunisien träffade Bosse Birgitta som blev hans fru.
– Jag var med i TCO, ett tjänstemannaförbund. Det var de som hade ordnat kursen. När jag träffade Birgitta blev jag våldsamt förälskad. Hemma i Sverige bodde jag i en lägenhet i Västerås. Jag hade delad vårdnad om mitt äldsta barn och jag åkte skytteltrafik till Stockholm, där Birgitta bodde. Hon jobbade som journalist och var med i TCO, det var så hon hamnade i Tunisien. Ett år senare sökte jag in på journalisthögskolan. Det var inte Birgitta som fick mig till det, jag har alltid varit nyfiken på samhället. Fast så säger väl alla egentligen. Praktik gjorde jag på Aftonbladet. När jag var klar på journalisthögskolan 1980 fick jag jobb där. Men jag gillar inte den typen av journalistik. Man hinner inte kolla fakta och man hinner aldrig göra några djupare grejer. När redaktionssekreteraren lägger en lapp med ingressen skriven innan man har varit ute på jobbet och säger åt en att åka ut och bekräfta så är det inte så kul, säger han.
Bosse blev frilansjournalist i stället och gick med i Frilansgruppen som bildades 1972.
– Det var fyra fotografer och sex skrivande journalister som höll till vid Humlegården. Sedan flyttade vi hela gruppen till Södermalm, till arbetskollektivet Kapsylen. Där arbetade jag 1992 när vi åkte till Värmland för att hälsa på.
Yngsta dottern, Minna, var elva år när hon följde med Bosse och Birgitta till Älvsbacka.
– På Kapsylen fanns en keramiker som var född och uppvuxen i Karlstad och Älvsbacka. Vi hälsade på hos henne och besökte Östanås gård där Turteatern höll till från 70-talet och i ungefär 25 år. Vi blev erbjudna att hyra där för att se om vi trivdes. Minna ville inte tillbaka till Stockholm, hon ville stanna kvar och hon ville ha häst. Då bodde vi i en etagelägenhet i Stockholms innerstad. Tillsammans har Birgitta och jag fyra barn. Vi ville inte lämna vår hyreslägenhet så de andra barnen fick bo kvar i Stockholm. Lägenheten delades sedan och blev två hyreslägenheter. Jag har aldrig ångrat att vi flyttade till Älvsbacka. Varje morgon rullar jag upp rullgardinen och tittar ut över älven. Jag har närkontakt med bävern och med fåglar av olika slag, säger Bosse.
Eftersom det fanns tillgång till internet i Älvsbacka kunde Bosse och Birgitta fortsätta frilansa när de hade flyttat dit.
– Det är mycket som händer i Stockholm, där finns ju riksdag och de nationella politikerna. Men det funkade bra ändå. En midsommarafton, jag tror det var -95, kom en som arbetar på Molkoms Folkhögskola fram till mig. Hon hade hört att jag var journalist och frågade om jag ville undervisa på medielinjen. Jag hoppade in och gjorde timmar i där, det var jättekul. Så småningom fick jag en halvtidstjänst. Hon som höll i medielinjen slutade och då fick jag frågan om jag ville vara med och starta upp en journalistlinje och det tyckte jag lät jättekul så det sa jag ja till!
Men Bosse fortsatte att frilansa också. Bland annat gjorde han film.
– Vi åkte ofta utomlands, Ryssland, Laos och Kambodja till exempel. Tio år efter Tjernobyl gjorde vi ett stort filmjobb och då fick jag tjänstledigt en längre tid från skolan. Åren gick, det blev mycket tid i skolan och det blev inte så mycket frilansjobb. Det gjorde inte så mycket för det var kul att jobba i skolan. Men 2003-2004 var jag i El Salvador och jobbade som journalist, då var jag också tjänstledig. När jag skulle fylla 65 frågade de på skolan om jag ville vara kvar två år till. Men då sa jag nej så nu frilansar jag igen. Jag har längtat mycket efter att få göra det kände jag, säger Bosse.
PS. Bosse har varit med och skrivit boken: Kärnkraft – himmel och helvete och han har även skapat en dokumentärfilm, Strålande spår, som handlar om Fukushima och Tjernobyl där han varit på plats.
Artikeln har tidigare publicerats i Länstidningen Värmlandsbygden
Bli först med att kommentera