Då var det dags för det efterlängtade boksläppet av boken som fått titeln ”Ja ä en brukspôjk”. Den handlar om handbollsklubben Brukspôjkera i Deje som har fyllt 50 år. Det är eldsjälarna Kristina Magnusson som har samlat in texter och bilder. Staffan Fridh har skrivit de flesta texterna i boken och Hanna Magnusson har gjort layouten.
— Det känns jättekul. Vi har tryckt 400 böcker och vi hade fått in beställningar på 120. Nu har vi säkert sålt ytterligare ett trettiotal under dagen idag, säger Kristina.
Solen letade sig ner mellan träden, utanför Gamla Kraftstationen den här lördagen. Sommarvärmen lät vänta på sig men det var inte kallt. Två partytält stod uppställda här och där fanns bord med högar av böcker. Alla tre som varit med och skapat boken fanns på plats och var i full färd att signera. Det blev mycket prat om boken och om innehållet. Ett innehåll som handlar om klubben som startades hösten 1972 av Per Jansson, Per Nordberg och Roger Nilsson. Ingen av dem hade egentligen någon egentlig kunskap om handboll men det var inget som störde deras planer. Den första tiden lär klubbens kassa ha haft sin plats i någons plånbok och administrationen fanns i en plastkasse. Att klubben skulle syssla med handboll var något som Per Jansson hade bestämt.
I början av 70-talet byggdes den nya sporthallen på den plats där brukets arbetare hade haft sina bostäder, det var så klubben fick sitt namn, HK Brukspôjkera. De båda första bokstäverna, HK, står givetvis för handbollsklubben. Trots namnet var det inte bara killar som spelade i klubben. Från 1979-1980 fanns det även ett damlag. Redan från starten hamnade damerna i division III. När klubben fyllde tio år, 1982, klättrade både dam- och herrlaget upp ytterligare en division. Det finns mycket mer än detta att berätta om HK Brukspôjkera, det är något som författarna till boken ”Jag ä en brukspôjk” har gjort.
— Det är klart att det har varit tidskrävande. Jag har varit mest som spindeln i nätet. Jag har tagit emot texterna som Staffan har skrivit och parat ihop dem med bilder. Sedan har jag lämnat det till Hanna och sedan har det kommit tillbaka till mig för korrektur. Det har tagit många timmar men det har varit ett roligt arbete, säger hon.
Kristina Magnusson har bland annat varit sekreterare och redaktör för Brukspôjkeras medlemstidning, verksamhetsberättelsen, HKB-bladet. Den tredje personen som är inblandad i bokproduktionen är Kristinas dotter Hanna Magnusson som är grafisk formgivare.
Under de timmar som boktälten stod på plats vid Gamla Kraftstationen strömmade besökarna dit. Det blev mycket småprat, skratt och många minnen som kom upp. Många ville givetvis ha författarnas autografer i sina nyinköpta bokexemplar.
— Det trodde man väl aldrig att man skulle sitta så här och signera en bok på gamla dar, säger Kristina. Jag har nog skrivit runt hundra autografer idag. Det är jätteroligt att det är ett så stort intresse. Boken spänner ju över en ganska lång tid och det är många som kommer ihåg och känner igen en del av händelserna och berättelserna. Vi har ju många lagbilder med också och det är kul. Jag har ju jobbat länge ideellt i den här föreningen och då är det väldigt roligt att få en summering av allt arbete som man har lagt ner. Vi skulle säkert kunna göra en del två också, så pass mycket finns det att skriva och så pass mycket bilder har vi i arkivet. Vi har nästan två tusen bilder. Det har varit svårt att sålla. Men texterna har fått styra vilka bilder som fick komma med.
Staffan Fridh har blivit känd lokalt för sitt intresse för bygden. Förutom att han har samlat på sig ett mycket stort bildarkiv har han även samlat ihop en hel del tidningsurklipp och gamla programblad. Dessutom har han många egna minnen eftersom han har varit aktiv ideellt i flera olika roller i klubben.
— Sedan har vi andra också tagit en hel del bilder genom åren också. Vi har även fått bilder från en gammal fotograf som arbetat på Värmlands Folkblad. Nu får styrelsen ta över materialet och så får de förvalta det. Det finns otroligt mycket bilder och det är ju kul, säger Kristina.
